Jag sitter i stugan i Högakusten och skriver den här artikeln, det är den 3 november och snöstorm utanför fönstret. Dagens artikel på Blockflöjt Sverige ska handla om vår resa till Nord Norge i augusti. Jag blir alldeles varm och lycklig när jag tittar tillbaka på bilderna. Tänk - att blockflöten tog mig till Norge - till scenen i Norge. Det är mäktigt och jag är så otroligt tacksam.
Det ska erkännas att jag innan i somras aldrig varit på en spelmans-stämma. Aldrig, fast jag vuxit upp i Dalarna. I somras checkade jag av både horn- och pipstämman i Karls Tövåsens fäbod, Bingsjöstämman - fick stå scenen även där(!) och tillslut Kalottspel i Norge. NORGE! Jag tror det var i februari som Göran Månsson la ut på Facebook att han planerade en resa till Kalottspel, det skulle vara stämma, kurs i pipspel och även små framträdanden på scenen. Jag kollade det snabbaste av med familjen och arbetsschemat och kunde skicka iväg ett mejl till Göran om att jag ville med. Sen började den låånga väntan till augusti.
Tågresorna upp till Norge var ett skämt och det landande i att vi bestämde oss för att åka minibuss upp, 145 mil enkel väg, vi hade också Lena med oss som bestämde sig för att ta flyget. Resan startade tidigt onsdag morgon då Annika startade med minibussen i Uppsala, jag klev på tåget i Gagnef och Harald fick åka ersättningsbuss från Östersund. Göran och Yasuko tog bilen från Haverö. När vi alla nått Sundsvall var vi samlade i en och samma minibuss, och resan drog igång på riktigt! Vi delade upp resan med en natt i Luleå (bilden ovan, middag i Luleå) på vägen upp. Torsdagen startade tidigt med Donken-frukost och avfärd mot Norska gränsen. Vi kom fram till Målselv och Kalottspel 20 minuter in i invigningen, vi smög oss in i lokalen och fick lyssna på en jojk till småkrypen. Gruppen är oeniga om det var det värsta eller bästa vi hört *skratt*. Det småduggagade litegran och vi delade upp oss för att hitta våra olika boenden, undertecknad och Harlad tältade, för att sammanstråla igen till middag i festivalområdet.
Bilmusik och övning efter E4 Norr
Polska efter Ol´Jansa
Fredagen bestod av kurs ledd av vår expert, kursledare och rese-arrangör Göran Månsson, vi började i ett klassrum men fick sedan flytta oss upp till Mariannes fina altan. Med usikt över de Norska fjällen. Som alltid så fick vi lära oss jätteroliga låtar och huvudnumret, enligt mig, var en polska efter Hillevi Öberg. Kursen genomförs genom att Göran lär ut del för del på gehör och tillslut så har vi hela låten tillsammans. Vi får också spela in alla låtar så vi kan fortsätta öva efter kursen.
När vi kursat klart hade vi ett gediget konsertprogram att följa med till exempel Kajsa Balto, Hendelser i Nord, Månsson och Comén och Kartellet. Det var buskspel i matsalen och jag drack min livs första öl, Kalottspels egna festivalöl. På kvällen fick vi dansa folkdanser och vad vi hade roligt!
Under lördagen höll Göran en kursdag för nybörjare och vi som kursat dag ett hade en dag att göra lite olika aktiviteter på, Harald han badade i den kalla älven, jag, Lena och Lenas man gick upp på fjället och spelade där. Annika följde konsertprogrammet och lyssnade på magisk musik. Vi satt även och jammade tillsammans i tälten på festivalområdet.
Till kvällen vad det dags att spela upp till dans. Vi valde några låtar vi spelat in oss på sedan tidigare och la till de nya från kursdagen. Vi ska erkänna att när vi började med träpipsvalsen så stirrade de lite konstigt på oss från dansgolvet och INGEN dansade. Jag kände hur paniken kom och undrade hur vi skulle överleva 30 minuter till. Sedan kom det en ljudtekniker och sa att vi måste längre fram mot micarna och på andra låten blev det fart! Vilken känsla att få spela till ett stort dansgolv som snurrar i takt. Kanske blev jag extra golvad eftersom det var min tredje stämma och första gången jag spelade upp till dans. Helt klart något jag vill uppleva igen - helst i Norge.
Behöver jag säga att jag vaknade i tältet vid 4 på natten mellan fre-lör och vid 5 lör-sön och hörde fortfarande festivalen pågå på andra sidan vägen. Underbart.
Grønkampen 652 möh
De här dagarna skapade så otroligt många minnen att jag har världens lyckligaste känsla i kroppen när jag kollar igenom alla bilder och minns tillbaka. Tidigt söndag morgon packade vi in oss i minibussen för att börja rulla de ca 150 milen hem igen. Den här gången en lite längre körning till Umeå där vi tog en paus-natt innan vi fortsatte till Sundsvall - Gävle och tillslut Uppsala. Bilen, som Göran hörde direkt i Sundsvall (på vägen upp), spelade tonen för dåligt hjullager höll hela vägen trots att tonen blev högre och högre för varje mil.
Skämten i bilen var på en helt annan nivå på vägen hem än upp, efter 5 dagar tillsammans. Så roligt vi hade, vi skrattade så tårarna sprutade.
Jag vill checka in det här som en DRÖMRESA. TACK NORGE!
Tack till Göran som arrangerade och bjöd in oss gamla elever och TACK Marianne, arrangör på Kalottspel för det fina omhändertagandet.
Jag har knappt kunna välja ut bilder till artikeln så fler bilder och minnen hittar du på min Instagram: @sparfalexandra. Det finns en höjdpunkt sparad från helgen, den heter Nord Norge.
Här hittar ni festivalens hemsida: länk här.
Julie Alapnes med band
Jag lägger örat mot sista dörren i korridoren och hör även där tonerna av ett vackert barockstycke. Pachelbels kanon låter det som, ett stycke som jag vet att en av de andra ensemblerna spelar och som kan vara ganska utmanande och snabbt emellanåt, men jag tycker det låter bra. Det här betyder dock att jag måste fortsätta leta efter ett rum att öva mina stämmor i, men det känns som ett lyxproblem. Det slår mig hur kul det är att få vara här på lägret ännu en gång, att få vara omgiven av så många andra duktiga blockflöjtister och att vi kan dela vår spelglädje och kärlek till blockflöjten.
Det var åttonde året i rad Glimåkra blockflöjtsdagar anordnades på Glimåkra folkhögskolan i nordöstra Skåne. Några av oss har varit här alla år, för några är det andra eller tredje gången och några är helt nya deltagare. Oavsett tror jag att vi alla kände samma pirr precis när det var dags att sätta igång, det skulle bli spännande att få höra vad vi ska spela för stycken i år, vilka vi skulle spela i samma ensemble som och för vilken lärare. Men framförallt skulle det bli väldigt roligt att lära känna alla deltagare, nya som gamla. Under den första samlingen var det inte bara deltagarna vi fick bekanta oss med, även en rad kända barockkompositörer presenterade sig, sin musik och årets barocktema. Trots att vi kanske kunde ana lärarna bakom maskeradmanteln och den lite halvkonstiga brytningen gav skådespelet och smakprovet på årets stycken en väldigt lekfull och fin start på vad som skulle bli ett fantastiskt fint läger.
Barocktemat gick som en röd tråd genom lägrets olika delar. I olika konstellationer spelade vi stycken av Händel, Purcell, Vivaldi, Bach, Pachelbel och Luly och fick lära oss mer kring hur barockmusik spelas för att det ska bli dansant och sådär härligt svängigt. I tre olika stora ensembler tog vi oss an musikstyckena som lärarna valt ut på förhand och även om det mestadels var barockmusik smög det sig in lite jazz, irländska traditionella visor och Queens Bohemian Rhapsody i ett fantastiskt arrangemang av en av lägret deltagare. Trots att iallafall jag kände mig ganska slut i huvudet efter ett långt ensemblepass med flöjtbyten, trioler och korsförtecken i en salig blandning var det så roligt att känna att vi haft kul tillsammans, att det lät lite bättre än dagen innan och att vi får dela glädjen till musiken.
5 av 7 medlemmar i Blockflöjtsensemblen BÄERIBLOCK.
Fr Vä: Matilda, Agnes, Kajsa, Tanja, Elsa och läraren Sofia.
Ensemblepassen varvades med fikapauser, lunch och fritid och när eftermiddagen kom var det dags för de frivilliga workshoparna. Där fick vi i år bland annat lära oss om ornament i barockmusiken, dirigering, gehör, improvisation och andning. På workshoparna, eller stugorna som de kallas, kan man till exempel fördjupa sig i det man kanske har svårt för eller lära sig mer om det man intresserar sig för allra mest för. Ofta erbjuds också möjligheten att boka tid med en av lärarna för att få enskild hjälp med ett solostycke eller en stämma i något av ensemblestyckena från lägret, ett bra tillfälle att få egen feedback även om man inte går på solokursen. Men så kan det ju också vara så att man på eftermiddagen är totalt slut efter en hel dags flöjtspel och inte kan spela eller höra en enda ton till och då är det också helt okej att bara vila eller hänga med kompisar under den här tiden.
I sann folkhögskoleanda åts middagen halv fem innan det sedan var dags för klassiska lägeraktiviteter. Första kvällen lekte vi gemensamma lekar i blandade lag för att bryta isen och jag tyckte verkligen att de gjorde sitt till, det var grunden till en väldigt hjärtlig och vänskaplig atmosfär under resten av lägret. De andra kvällarna erbjöds i år bad på ett närliggande utomhusbad, körsång, quiz, lekar och allmänt häng. Till kvällsfikan var det som alltid Dagens skörd där vi på ett prestigelöst sätt spelade upp de stycken vi övat på under dagen. Det som spelas upp behöver inte vara perfekt eller ens färdigt, det ska bara vara ett kul sätt att få höra olika typer av musik och kanske få lite scenvana.
En av årets höjdpunkter var att vi hade besök av den grammisbelönade ensemblen Höör Barock där en av lägrets grundare, Emelie Roos, spelar. Tillsammans med Höör Barock fick alla lägrets cirka 60 deltagare spela Purcells Glimrande Chaconne ur The Fairy Queen och det lät riktigt bra. Vi övade först i mindre grupper för att sedan spela alla tillsammans och det var så roligt att höra alla stämmer ihop med Höör Barocks barockinstrument. Det var så stämningsfullt och jag tycker det är en så häftig tanke att den här vackra musiken skrevs för över 300 år sedan och att vi fortfarande spelar den. Solokursen hade även masterclass med Emelie och Höör Barock och på torsdagskvällen bjöds vi in till en vacker barockkonsert i kyrkan intill folkhögskolan. Höör Barock var fantastiskt skickliga och trevlig och bidrog med både spelglädje och värdefulla tips till årets läger! Tusen tack för att ni kom!
Och vips så var lägret över och vi stod där i ringen utanför kyrkan hand i hand. Ännu ett magiskt roligt läger hade susat förbi där vi spelat mycket flöjt, ätit mycket mat och skrattat ännu mer. Avslutningskonserten blev väldigt lyckad med många ljuva toner och den var uppskattad av såväl deltagare som publik. Efter avslutningsfikan var det dags att skiljas åt och det är alltid lite vemodigt, en del av oss kommer inte att ses förrän om ett år, men vi är också fulla av inspiration och pepp inför hösten.
Glimåkra blockflöjtsdagar har blivit en av höjdpunkterna under mitt sommarlov, kanske till och med under hela året. Jag får spela flöjt och utvecklas tillsammans med andra duktiga blockflöjtister och pedagoger, dela spelglädjen men ibland även frustrationen med många andra och skratta så jag knappt kan andas med nya och gamla vänner. Lägret är det perfekta sättet att krama ur det sista av sommaren och bara vara i nuet. Vi är alla olika, kommer från olika delar av Sverige och ibland världen, men vi delar vårt intresse för blockflöjten och musiken. På Glimåkra folkhögskola är det nästan som att vi blockflöjtister skapar en egen värld och jag är så tacksam att få vara en del av den varje år!
Text: Elsa Wallman, Malmö
Instagram: @baeriblock
Blockflöjt Är Ett Riktigt Instrument
Djura kyrka - en liten, mysig, 1600-talskyrka 1.5 mil söder om Leksand centralort. I byn Djura finns ca 348 bosatta personer och i kyrkan ryms 200 personer. Vi kan konstatera att då skolan levde kvar i Djura med dess ca 80 elever så var kyrkan överfull på skolavslutningarna. Det här är alltså kyrkan som står i en liten by, "mitt i" en korsning, mellan de större orterna i Dalarna. En by och en kyrka som inte alls är känd för sina stora konserter. Men där gömmer sig en fantasisk akustik. Blockflöjt (egentligen alla instrumet) och Djura kyrka går extremt väl ihop.
Dessutom, som en lyxvara, är det den kyrka som undertecknad kallar för sin kyrka. Min kyrka. Det är här jag vuxit upp, gjort mina första blockflöjtskonserter och spelat fel.. så många gånger, och spelat rätt, övervunnit en del av min spela-på-scen-rädsla och njutit av den fantastika akustiken med olika intrument och körer. Jag har till och med spelat på den vackra läktarorgeln. Jag känner vart texten är på väg... den här artikeln ska inte handla om varken kyrkan eller mig utan om världsmusiker, och en världsledanade blockflöjtist som gästade Djura Kyrka.
Mats Liljefors, konsertmästare och dirigent (bla), bosatte sig under pandemin i sin släktgård i Djura. Med nya kontakter och samspel bland Leksands musiker skapade Mats en liten sommarfestival för klassisk musik så snart restriktionerna för pandemin släppte 2021. I år var det dags för tredje upplagan och med spänning satt vi bybor i Djura och grann-byar och väntade på programmet för att se vad årets festival skulle komma att innehålla.
Passar på att slänga in ett TACK till Mats och hans fru som arrangerar festivalen. <3
DRA PÅ TRISSOR!
När festival-programmet kom höll jag på att ramla av stolen. Min kör stod med på finalnumret men det var inte det, onsdagens konsert, jag stirrade på min skärm. På onsdagens konsert skulle vi få lyssna till DAN LAURIN och ANNA PARADISO LAURIN. Jag köpte biljett direkt.
Trots mina 30 år med blockflöjter så är Dan en blockflöjtist jag bara har hört talats om, och hört på Spotify såklart. Men nu skulle han spela i vår lilla by! I konsertprogrammet stod det: "Dan Laurin är en av vår tids mest omtalade blockflöjtister, berömd i hela världen för sin utpräglade klangmedvetenhet och scennärvaro". Jag tror inte jag behöver beskriva att jag var extremt taggad på den här konserten. Jag var givetvis där först av alla besökare, så tidig att vi fick stå i vapenhuset och vänta undertiden de stämde cembalon. Jag valde en plats näst längst fram, runt omkring mig satt blockflöjtsvänner från alla mina spelgrupper, lika laddade som jag. Kyrkan blev knökfull!
Direkt skyndande jag mig att smyg-fota Dans flöjter som låg framme, så spännande! Min spelvän en bit bort såg att jag tog ett kort och sa snabbt: "Skicka den till mig Alex" Vi var så taggade allihop!
Dan och Anna kommer ut på scenen och Dan drar igång konserten med extranumret! En fantasktisk spontanare som fick öppna upp kvällen. Sedan fick vi lyssna till Leonardo Leo (1694-1744), Johan Helmich Roman (1694-1758), Georg Philipp Telemann (1681-1767), Joseph-Nicolas-Pancrace Royer (1705-1755) och Olof Åhlström (1756-1835). Jag fotade och filmade så lite jag kunde, jag ville bara vara där i musiken, i tonerna och i akustiken. Konserten var MAGISK.
Hur både Dan och Anna trollar med styckena och hur de fyller upp med improvisation och ornament. Samspelet mellan blockflöjten och cembalon. FANTASTISKT. Jag gillar inte ens cembalo, eller innan den här konserten gillade jag inte cembalo, nu gör jag det. Anna nämnde i eftersnacken att hon hörde lite populärmusik i någon utsmyckning, var det ping-pong-sången som smög sig in? Vackert och så klockrent, som om att den var skriven på 1700-talet. Dan svarar att han fick feeling och att vad som helst kan smyga sig in då.
Vilka proffs!
Utan tvekan - sommarens bästa konsert!
TACK TACK TACK Dan och Anna för att ni planerade in den här konserten i ert sommarprogram. TACK TACK TACK Anna, för att du flög till Sveige på natten, trots att du knappt fick sova. TACK TACK TACK Dan, för att ni lastade cembalon och alla flöjter i skåpbilen och gasade upp till Dalarna. TACK TACK TACK för att ni känner Mats och kom upp till vår lilla by.
Källor:
Konsertprogram
Flera klickbara länkar i texten, missa inte dem.
När jag var något år in i mitt projekt att spela på gehör slängde jag 2021 ut frågan i Facebookgruppen, Blockflöjt i Sverige, Vad gör din hjärna när du spelar utantill? Det har blivit, med dess 53 kommentarer, ett av de absolut populäraste inläggen i gruppen. Här kommer en sammanfattning!
Först av allt vill jag tipsa om ett avsnitt som ligger på SVT play, Din hjärna och avsnittet Kreativitet. Där får man följa programledaren och läkaren Anders Hansen då han luskar i frågan kring kreativitet, ca 10 minuter in i programmet berättar Anders att forskare har hittat att hjärnan arbetar olika beroende på om man spelar efter noter, improviserar eller får jamma med någon annan. Om man jammar aktiveras vårat språkcentrum, som när vi talar. När vi improviserar minskar aktiviteten i pannloberna jämfört med om vi spelar med noter. En snabb googling till 1177 berättar att pannloben styr den muskelrörelse vi gör med vilja.
När vi ändå är inne på tips vill jag tipsa om Sarahs youtube-avsnitt om Synestesi, det hittar du här. Här berättar hon om hur hon ser musik i olika färger och jag tyckte det var så intressant, jag har inte den förmågan själv, tyvärr. Men kanske kan någon annan känna igen sig.
Nu tillbaka till vår tråd i Facebookgruppen. Vad gör din hjärna då du spelar utantill?
Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att vi är alla olika och vi har alla olika sätt att lära in musik utantill. Ja, tråden gick mer åt det hållet, hur vi lär in en låt utantill än vad som faktiskt händer då vi spelar, men även där kan vi konstatera att hjärnorna arbetar olika då vi faktiskt spelar musik utantill. Jag tror jag har ringat in några punkter som var återkommande.
Sång
Sång ligger människan nära till hands, vi har alltid sjungit, skrålar i duschen eller med radion i bilen. Flera skriver i kommentarerna att de behöver kunna sjunga låten innan de kan spela den på gehör eller utantill.
Det här har jag verkligen tagit fasta på själv, nynna och sjung om och om igen. Om jag kopplar tillbaka det till mina unga år som blockflöjtist så stämmer det verkligen - jag älskade (och älskar fortfarande) att spela barnvisor och folkmusik som jag känner igen från Dalarna, de jag kan sjunga eller nynna igenom. Jag får in en härlig ”feeling” ganska snabbt och då trivs jag.
När jag sedan spelar utantill så ”sjunger” jag låten i huvudet, det är min hjärnas huvudsyssla. Med ord eller stavelser.
Muskelminnet
Flera skriver att de behöver lite på sitt muskelminne och låta fingrarna göra sitt, vi kommer dit till på olika sätt. Också beroende på om vi lär in på gehör eller om vi lär in en not som vi sen tar oss an utantill.
Här krävs det en hel del mod tycker jag, att våga lita på att fingrarna hittar.
Färger, former och figurer
Inte lika vanligt var det att gruppmedlemmarna beskriver färger, former och figurer, men det förekommer absolut. Några av oss tänker i färger, former och figurer, kanske man till och med målar med färger i noten för att sedan tänka på ”det blå partiet” då man spelar.
Det här har jag också börjat använda mig av, återkommer till det.
Musikteori
Några beskriver att de tänker musikteori och kan koppla ihop delen av låten i tex tonart eller ackord. Vi får även läsa om varianter där man översätter från andra instrument och dess sätt att läsa på.
Nog är vi ett gäng här inne som lärt oss spela basblockflöjt genom att läsa noten under den skrivna noten och ta ett soprangrepp? Japp, så spelar jag basblockflöjt, jag vet inte riktigt vad tonen heter men jag vet hur jag ska ta den. (När jag sitter vid pianot dock, då vet jag vad den heter, så snurrigt).
Jag kan inte så mycket musikteori, och någonstans har jag hakat upp mig på att jag skulle vilja kunna mer, så jag försöker lära mig. Men det är svårt tycker jag. Kanske är det en av delarna jag fastnat för i folkmusiken, att jag bara spelar. Samtidigt som jag trevligt nog kan luta mig tillbaka på musikteorin, den lilla delen jag kan, då jag spelar klassiska blockflöjtsstycken. Kan du musikteorin och vill skriva en pedagogisk artikel till nästa serie? Hör av dig!
Hjärngympa
Många beskriver utantill-spelandet som en riktig hjärngympa, några slappnar av helt och att det är noterna som startar hjärnan. Jag älskar hjärngympa då jag spelar blockflöjt, även om jag har lite dåligt tålamod ibland. Att spela en och samma låt fyra gånger på rad (om den har fyra stämmor, med en takts paus) med ett följt- och stämbyte mellan varje varv tycker jag är superkul! Eller som häromveckan, vi skulle öva med en kontrabassist inför en konsert men vi var lite kort om folk så jag hoppade runt i stämmorna, först spelade jag altstämman på en alt, sen tenorstämman på alten och tillsist basstämman på alten - för att kontrabasisten skulle får höra alla stämmor med melodin. Det var hjärngympa med noter. Vilket instrument vi har!
Repetition
Flera tar också upp att långa pauser gör att det blir lite segare att komma igång igen, som med alla kunskaper, de måste vårdas och hållas igång. Notläsandet som utantillspelet.
Vart har jag landat i allt det här?
Det jag arbetat mig själv fram till är att jag behöver kunna sjunga låten rätt bra innan jag kan spela utantill. När jag sjunger låten så kör fingrarna på utan att jag vet vad de gör. Jag tar mig sedan igenom svårare partier genom att stoppa in mönster i en bokhylla som står till vänster om mig (utan att någon annan kan se den). Det mönstret ser jag oftast som de rutor vi (på -90-talet) fick lära oss i ´Blockflöjten och jag´, i mina rutor står ibland bokstäver men oftast greppen för hur jag ska hålla i flöjten (eller pipan). En massa svarta och vita prickar likt en grepptabell alltså. Jag låter sedan mönstret stå i min ”hjärnhylla” så jag kan ”titta” på den när jag behöver stöd i låten, det är ofta på samma ställen hela tiden. Jag behöver också ha kontroll på låten, veta om jag är i A-del, B-del eller C-del, det blir någon form av karta över alltihopa (delar och mönster i hyllan). När jag bara spelar på utan att veta vart jag är, innan jag hunnit bygga lite karta och klossar till min hylla, då fastnar ingenting och jag skulle inte känna igen låten efter bara 15 minuter.
Som det här låter, jag skrattar till själv när jag läser vad jag skrivit. Men det har verkligen hjälpt mig. Jag har insett att jag också använder mig mer och mer av det här då jag spelar efter noter. Försöker att inte se noterna utan istället placera in dem i min inre bokhylla och plocka fram rutsystemet, kan också koppla det till en känsla, då jag behöver det. Jag har kommit på mig själv blunda mer och mer fast jag har noten framför mig. Men jag tänker fortfarande alldeles för mycket när jag har en not framför mig.
Jag tror alltså att jag knäckt min kod, att jag har hittat vad min hjärna ska göra då jag spelar utantill, sjunga låten och lyssna på hur det faktiskt låter, och småspana i bokhyllan till vänster.
Nu blir jag så nyfiken på din kommentar på det här, in i Facebookgruppen och kommentera!
Våra resor till Härnösand startar allt som oftast direkt efter arbete och skola på fredagseftermiddagarna. Vi gasar oss rätt hungriga och taggade iväg till Sandviken där vi gör vårat första stopp, smygreklam(!) Vi äter på Monroes, Sveriges bästa burgare, utan tvekan. (Jag är inte sponsrad, det är bara skitgott) Jag kör på en San Quantin och sambon tar en Walk the Line. Japp, burgarna vi vuxna äter är döpta efter Johnny Cash-låtar, som handen i handsken inför en spelhelg.
Fyra helger har vi gasat iväg mot stugan och Härnösand för mina spelhelger via utbildningen på Härnösands Folkhögskola och Folk Flute Academy. Distans har jag pluggat och ni har redan fått läsa om snuttar från utbildningen i andra artiklar här på sidan, men nu vill jag berätta min story. Min inre resa, den som verkligen tagit mig till nya platser.
Första gången jag spelade för Göran var jag en högstadieelev, jag var svettig efter passet och kände redan då att det här med gehör, det var svårt. Samtidigt som jag avundsjukt tittade ner på den stora midsommarscenen i Gropen varje år, på fiolerna som så samstämt spelade den här underbara folkmusiken som bara skriker Dalarna, den musiken som sitter så djupt in i benmärgen. Men jag spelade inte fiol… När jag många år senare upptäckte kurserna som Göran, Kim och Kristine höll i värmde vi upp med Dala-låten ”Limu Lima”. Den kan jag ju! Men det var svettigt, skakigt, nervöst och svårt, igen. Jag var, på riktigt, helt färdig redan efter första dagen under de första kurserna jag var på 2019 och 2020. Men nu kände jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och verkligen dra igång folkmusikspelandet. Så jag fortsatte att åka, kurs efter kurs och en dag berättar Göran att han ska köra distansår via Folkmusikhögskolan i Härnösand. Till råga på allt hade jag lockats till att köpa spelpipor, så jag sökte och gick in i utbildningen på Folkhögskolan med nya instrument i handen. (Fast jag sagt till Kim att det är blockflöjt som gäller för mig ;-))
Pipa
Gehör
Folkmusik, tre gånger nytt.
Lektionen med Göran via zoom, den första, samma sak. Jag höll på att dö av nervositet, gillade vårat försnack, för då slapp jag spela. Tanken på att någon ska lyssna när jag spelar gör att jag liksom viker ihop mig, under-levererar och inget går någonsin som det ska. Står jag i en ensemble så är det helt lugnt (näe inte när jag spelar sopran, det är hemskt, så det hade jag då egentligen aldrig spelat). Står jag inför en stor församling människor och ska prata - inga problem. Men ge mig en flöjt och jag blir som vatten. Så har det alltid varit…
Men det här var och är så otroligt roligt, Göran ger mig lagomt svåra utmaningar och vi tar oss steg för steg framåt i folkmusikvärlden, gehörsvärlden, pipvärlden, nervositetsvärlden och då och då plockar jag fram en blockflöjt istället- där är jag tryggare och säkrare - och jag märker att det händer grejer! Jag utvecklas!
Redan i utbildningens andra mapp på Google-drive så dyker den där låten upp, som jag hört någon gång innan, 16-dels polskan efter Lång Ante. Den är så fin! Den är så snabb! Den är så SVÅR! Vi gör ett försök att ta den an delvis, vi spelar in den i ett enormt långsamt tempo och nej, jag skiter i den för den är för svår, vi tar andra bitar istället. Att spela brutna ackord har jag aldrig riktigt kunnat bra på blockflöjten heller. (Och så pratar vi inte så mycket mer om den låten ;-))
Vår första helg uppe i Härnösand får vi njuta av Ale Möllers otroliga kunskap. Energin är verkligen på topp och visst är vi alla så taggade att helgen faktiskt blir av trots de restriktioner som hänger kvar. Från Ales helg tar jag med mig energin, och glädjen. Det vibrerade i lokalen på kvällen då Göran och Ale höll en konsert. Ale pratade en del om lärandet, hur varje elev måste uppleva något först, tex höra den där otroliga låten. Eleven får då en känsla och en längtan till att kunna genomföra samma sak och först därpå sker det en läran, inlärning. Det tar jag med mig i alla situationer, även i mitt yrke som trafiklärare.
Vår andra helg i årskurs 1 får vi bekanta oss med Jonas Simonsson. Under Jonas helg fick vi landa, som jag upplevde det, också mer söder ut i musiken. Vi spelade låtar från Västmanland, Värmland och södra Dalarna bland annat. En av utbildningens favoritlåtar kommer från Jonas helg, en vallåt från Gagnef (såklart, där jag själv bor). Från helgen med Jonas tar jag också med mig grunden, lugnet och det faktum att låtar vandrar, vi kan leta rätt på dem och det finns hur mycket som helst, för att citera Jonas:
Parallellt fortsätter blockflöjts-spelet hemma, jag spelar i två ensembler och vi kämpar på genom pandemin med att ses med restriktioner. Jag bestämmer mig för att ta hem lite noter på ”drömlåtar” jag har och plockar tillexempel ut vad jag ska spela från ett kör-arr på någon låt. (helt nytt för mig att rodda runt i notsöknadet själv!) Jag lyssnar mer och mer på folkmusik och tar mig till och med ut på C-flöjter i ensemblen, en tyst önskan som blev till verklighet efter alla år med basen och alten som mina ’första flöjter’. När restriktionerna släpper under sommaren spelar vi lite konserter utomhus och jag har till och med en melodistämma, något som jag aldrig hade genomfört om man backar så lite som 2 år. Jag fortsätter också åka på blockflöjtshelgerna som Folk Flute Academy (Kim och Göran) arrangerar.
Jag sökte såklart årskurs 2, men kände att det blir nog svårt, det året har färre platser och givetvis behöver de platserna gå till de elever som platsar, musik- och kunskapsmässigt. Jag började spana efter andra kurser och möjligheter. Jag var fortfarande så otroligt långsam på att lära in på gehör. När jag sitter i bilen, påväg till en blockflöjtsträff, med min ensemblevän Lovisa ringer Göran och ber mig fylla i ett formulär för årskurs 2! VA!? Jag trodde det var kört… och så fick jag en plats! Hade inte Lovisa suttit där så jag skärpte mig hade jag gråtit floder! Jag var så lycklig att kroppen sprallade, hoppade och studsade, fast jag körde bil.
Årskurs 2 drar igång med ett lite annat upplägg, vi får ta oss an föreläsningar från både Sverige, Norge och Finland, tretakter i olika rytmer, teknik, spelmansporträtt med mera. Under höstens spelhelg är det gästlärarinnan Kristiina Ilmonen, Finland, som håller i taktpinnen. Den här helgen bjuder verkligen på något helt annat än tidigare folkmusikhelger jag varit på. Vi får röra oss fritt i rummet, känna in vibrationer i musiken och plocka fram den inre känslan på olika sätt.
Kristina ber oss att ta ett andetag och känna in, hur känns det här rummet? Gärna utan skor, så fötterna känner golvet. Vi får sedan lägga oss ner på golvet för att spela och uppleva känslan. Så häftigt! Det här ska jag absolut bli bättre på då jag bygger upp min puls och stressar över en konsert. Säga hej till platsen jag är på. Här fick helgen ett abrupt slut då min man råkade volta runt med vår UTV (fyrhjuling) och bryta 5 revben redan klockan 9.30 på morgonen dag två. Det gick tack och lov bra med honom men jag var tvungen att lämna utbildningen och fick istället hänga på Sundsvalls sjukhus…
Den fjärde och sista helgen, den avverkade vi precis nyligen, vi fick fördjupa oss i de asymmetriska tretakterna tillsammans med Mats Berglund. Mats bjuder på fantastiska berättelser kring varje låt. Anekdoter och upplevelser vi deltagare aldrig kommer kunna matcha. Vi pratar mycket om dans och Mats visar oss danssteg och känsla. Mats kommer in på folkmusiktraditionens sätt att spela på gehör, känna dansen och svänget, och levererar därmed ett favoritcitat jag tar med mig:
Alla spelmän bör alltid utrusta sig med en flöjt i bakfickan! (kika noga på bild 1)
- och jag vill också notera att jag fortfarande ÄLSKAR noter, men citatet får mig att våga mer.
Zoomlektionerna har under båda åren fortsatt regelbundet, och nyligen, vid den näst sista lektionen med Göran fick jag nya låtar att öva in på Evertsbergspipan (fr Dalarna). Superkul att lyfta traditionen som min trakt bär, jag känner ett stort ansvar att föra traditionen vidare och hoppas på att kunna utveckla mig på det spåret. Så stängde vi ner mötet och jag tänkte. ”Den där jäkla 16-dels polskan då? Som vi la undan i starten av år 1.”
Jag plockade fram den i originaltempo, laddade in den i Amazing Slow Downer, drog ner till ca 60% och så körde jag. Och där, på några varv och tillslut med ett ökat tempo så satt den i fingrarna! Det funkade! Jag kan nu mera spela Lång Antes 16-dels polska. Om det är någon låt jag nött sönder hemma för familjen så är det den. Min kvitto på att två år och lite jävlar-anamma, ger stora resultat. För mig har det verkligen fått mitt spel att flyga, både gehöret, modet och banken av musik jag nu bär inom mig.
Bara häromdagen spelade vi konsert med en av mina blockflöjtsensemblar, låten där jag spelar melodi på sopranen gick kanonbra! Vi spelar även snabba Sonater på altarna och det funkar det med! Hand i hand, blockflöjt och pipa, timme efter timme, har de här åren fått mig att utvecklas som aldrig förr. Jag hoppas det hörs när jag spelar, och jag tänker, att det måste det väll ändå göra. I höst har jag spelat blockflöjt i 30 år, bara som hobby, och jag har lite planer på att fira det på något vis. Vi får se vad jag ror i land.
TACK Folk flute Academy för att jag fick möjligheten och chansen till att genomföra de här två åren och uppleva så otroligt mycket musik. TACK.
När Evanlyns farmor avslöjade att hon spelat blockflöjt som liten plockades den äldre men fungerade blockflöjten fram och Evanlyn var ´hooked´. Evanlyn var 8 år och blockflöjtsstudierna tog fart via Kulturskolan i Sundsvall. Tidigt började Evanlyn också att studera andra instrument och listan över de instrument hen bemästrar kan göras lång, tin whistle, tvärflöjt, gitarrer, svensk säckpipa, saxofon, cello klarinett och så vidare. Evanlyn skriver i vår mejl-intervju: Jag älskar att lära mig nya instrument och tekniker, det är något jag aldrig kommer sluta med.
Jag blir alltid så imponerad av människor som tar sig an flera olika instrument, jag tycker det är en sådan wow-faktor. Men nu ska vi fokusera och ringa in oss på vårat gemensamma, blockflöjten. Evanlyn spelar alla storlekar. I somras under Bäckedals-kursen fick Evanlyn testspela på en Kontrabas och sedan dess är en Kontrabas Evanlyns drömflöjt, sparandet har redan startat. Just därför är det så roligt att Evanlyn sedan skriver till mig att hens favoritflöjt är den lilla sopraninon. Med sopraninon är det klangen som Evanlyn fastnat för och hen påpekar att den används alldeles för sällan.
Inspirationen till spelet hittar Evanlyn i variationen, variationen mellan de olika storlekarna i blockflöjtsfamiljen (håller med! red. anm.) men också variationen i olika spelstilar och genrer. Ett övningspass börjar allt som oftast med uppvärmning till Spotify, här väljs en bra låt ut och blockflöjten får hänga med. Eftersom vår huvudperson i artikeln är full av överraskningar så kommer här nästa scoop - favoritgenren är ROCK, POP och METAL på blockflöjt! Ja såklart, jag är inte förvånad eftersom det är Evanlyn vi pratar om här. Fantastiskt. Jag upplever ofta att modern musik går halvbra tillsammans med blockflöjten, jag älskar tex Lalehs musik och skulle spela melodin i en av hennes låtar - det var samma ton, i flera takter… inte så blockflöjts-snyggt. Det här måste vi ta reda på, hur gör Evanlyn för att spela till rock, pop och metal? Hen skriver:
”Jag tycker att det är kul att testa olika genrer på blockflöjt och jobba med hur uttrycket för varje genre kan "översättas" till blockflöjten. Det mesta jag jobbar med är olika ansatser och kompfigurer, vilket generellt sätt brukar fungera bäst med metal/rock. Såklart är dessa genrer inte alltid anpassade för blockflöjten, så en får vara lite kreativ och hitta nya uttryck på flöjten som olika överblåsningar, alternativa fingersättningar samt ansatser och bakblåsningar.
För metal så brukar jag jobba mer med tenor och bas för att få samma driv med tuggande komp och rytmiseradekompfigurer med många olika ansatser och tekniker med luftströmmen. Ovanpå det så lägger jag oftast en sopranino, sopran eller alt melodi eller improvisation, vilket bygger upp till en melodiös metal. För att kunna få in rätt känsla brukar jag även koppla in min dist-pedal till tenor eller basflöjten för att verkligen få fram metal-känslan, samt loop-pedal för att kunna öva på att bygga riff och komp.
Rock är i mångt och mycket liknande metalen, åtminstone blir det sätt jag arbetar med blockflöjten liknande, dock mer harmonisk och jag brukar ofta arbeta med att spela powerchords på två flöjter samtidigt (oftast sopran+ alt, eller tenor+ alt), då det är ett ackord bestående av endast två toner. Och om jag spelar melodierna så brukar jag oftast smycka ut dem med ornament samt göra egna improvisationer samt solon på samma ställen där gitarren oftast tar över.
Pop är väl också liknande rock, dock enklare i sin uppbyggnad. När jag spelar till pop så är det oftast melodin med utsmyckningar eller att jag hittar på egna stämmor och parallellamelodier till huvudmelodin.
Det är sant i mångt och mycket att modern musik inte alltid är så varierad av sig. I de flesta fall så brukar jag spela "äldre" musik som är den jag oftast lyssnar på och som jag växt upp med, ex. David Bowie, The Doors, Little Richard, Metallica, Rage Against The Machine, för att nämna några. I deras arrangemang så är oftast melodierna rätt utvecklade och jag kan arbeta med dem. Dock, om jag ska arbeta med modern musik, till exempel det som spelar på radion eller liknande, så brukar jag försöka hitta roliga rytmiseringar som är kompetent jag kan arbeta med, konstruera egna solon samt hitta parallella melodier.
För att just göra det blockflöjts vänligt så försöker jag alltid att tänka hur jag kan forma det ljud som flöjten har och hur den kan bete sig, men aldrig förvränga kärnani dess karaktär till ett annat instrument, utan hitta en plats för blockflöjten i låten, för det finns en plats, ibland får en bara leta lite.”
Undertecknad är både imponerad och inspirerad. Tack Evanlyn för att du berättar om din kärlek till de olika, kanske ovanliga, genrerna för blockflöjten. Nu går vi alla och drar på en favoritlåt på Spotify och hakar på! Någonstans finns det alltid en plats för en blockflöjt, det ska man alltid komma ihåg.
---------------------
Youtubefilm Majkens visa & liten folkvisa, kontrabas
Evanlyn kör Rock på Blockflöjt!
Musik är såväl bränsle som motor för mig. Som litet barn kunde jag inte sova utan Beethowen eller Tjajkovskij musik i bakgrunden och jag älskade Klapp och klang på barnradion och alla LP-skivor med Grodan boll, Humle och Dumle och andra barnmusikskivor som min sjungande förskollärarmamma såg till att vi hade hemma. Det var självklart att söka till Adolf Fredriks musikklasser och där fastnade jag hårt i körsångsträsket som jag fortfarande efter 42 år sitter fast i.
Det första mötet med flöjt jag hade var i lågstadiet då alla barn måste spela blockflöjt innan de fick spela något annat instrument i Stockholms kommunala musikskola. Jag tyckte det verkade tråkigt med flöjt och ville spela piano så jag lyssnade när storebror tålmodigt övade under sitt obligatoriska flöjtår. När han inte övade slet jag åt mig flöjten och lärde mig alla låtar på gehör för jag tänkte att om jag bara spelar upp de där låtarna så slipper jag ett helt år med tråkig blockflöjt. På något sätt som jag inte minns så chansen att spela upp för flöjtläraren och fick sen hoppa in direkt på pianoundervisningen. Man kan ju verkligen undra om det var bra eller dåligt för jag spelade bara piano i några år och fortsatte sedan med gitarr men det har alltid varit sången som har varit mitt huvudinstrument.
Det andra flöjtmötet var för fem somrar sedan då jag på semester på Irland och i Belfast såg jag en pipa i en turistshop. Jag tänkte ”Hur svårt kan det vara att spela Tin Whistle?” och slog till och köpte flöjten och väl hemma på hotellet började jag öva. Första försöket till melodi var Cockles and mussels, en enkel melodi som föraren på turistbussen sjöng för oss när vi åkte runt i Dublin och den hade satt sig i huvudet på repeat sedan dess. Med en mycket tålmodig och kärleksfull man vid min sida satt jag i bilen och tutade mil efter mil i en riktigt dålig flöjt runt Irlands. Efter ett par månaders övande tänkte att det här med gäll, skrikig plåtföljt kanske ändå inte var det bästa jag kan ha i öronen. Efter ett halvår började googla på träflöjter och en vinterdag ringde jag upp Gunnar Stenmark och frågade om jag kunde få köpa en träpipa. Han skulle ha flöjtkurs två veckor senare och bjöd in mig och efter den spelhelgen var jag fast. Jag åkte hem med en Åspipa och en Månmarkapipa och en omättlig lust att fortsätta att spela.
Sedan dess har jag nog spelat varje dag och jag är ständigt på jakt efter nya låtar att spela. Genom Gunnar Stenmark fick jag kännedom om Folk Music Academy och pipkurserna på Mon hos Göran Månsson. Jag lyckades få en plats på pipkursen i Mon och det var sagolikt att få spela oavbrutet under tre dagar med underbara spelvänner i en atmosfär av entusiasm, värme och gemenskap med skickliga och inspirerande lärare. Att få vistas i en så vacker miljö och få in musiken i varenda por gav mig gott bränsle som räckte hela hösten. I augusti 2022 var jag där igen och fick samma upplevelse.
Det är underbart att få lära sig mer och glädjen av att spela tillsammans att spela stämmor och få dyka ner i nördiga resonemang om tolkningar, variationer och ursprung. Alla som är där har ett genuint intresse för flöjt och folkmusik och miljön är generös och prestigelös.
På pipkursen fick jag tips om distanskurser i folkflöjt på Härnösands folkhögskola och eftersom jag älskar att spela så var det en bra chans att få mer påfyllning. Jag är nu inne på sista terminen av fyra. Under det första året har man enskilda lektioner med Göran Månsson över webben och vår och höst träffas man en helg på folkhögskolan för lektioner med gästlärare och med konsert och jam på kvällen. Gästlärare har varit Ale Möller, Jonas Simonsson, Kristiina Ilmonen och Mats Berglund. De individuella lektionerna har hjälpt mig att utveckla de delar som jag som ny flöjtspelare behöver, det har handlat om andning, fingerövningar för drillar, betoningar och variationer så det svänger när jag spelar och bakgrund och fakta om låtar om spelmän och då och då spelkvinnor. När vi under andra året har haft lektioner så har gästlärarna lärt ut låtar och vi har bland annat fått en riktig teknikduvning av Kristine West och en djupdykning i Sväs Anders spel genom Säde Tatar.
Jag lever nu mera nära flöjterna, det finns alltid en flöjt till hands och det blir ofta spel flera gånger per dag. Det blir mest spel hemma men jag tar ofta chansen att spela när jag går eller åker förbi en öppen kyrka. I princip alla kyrkor i norra Roslagen har fått ett spelbesök. Det är fantastiskt att få en stund med piporna i kyrkorummet. Akustiken är alltid olika och favoriten att spela i är ju oftast stenkyrkor från 11000-talet men små träkapell har också sin torra charm.
Vi är ofta ute i skog och mark och på vandringarna är alltid en pipa med. Den som alltid finns i ryggsäcken är en oöm Tin Whistle (Susato) i plast som har en oväntad fin ton. Jag har den varianten i olika tonarter med den lilla D-pipan utmärker sig med en fin och ren klang. Den gör sig bra i skogen och ganska ofta blir fåglarna nyfikna och kommer närmare. Efter fikat på vandringen spelar jag alltid. På vintern blir det kortare stunder för fingrarna blir kalla snabbt. Det är ofta så att när jag är ute och går så poppar det upp låtar i huvudet som har legat och mognat efter övning eller låtar som jag inte spelat på länge som bara måste ut. Vandringen blir som en promenad ner i det inre ljudarkivet.
Folkmusikspelet har också gjort att jag blivit mycket friare i andningen i spelet än som drillad körsångare där det nästan alltid är väldigt långa fraser som gäller. Andningen i folkmusikspelet kan användas till att markera betoningar och sväng och ibland för att behålla ett gott tempo kan man få hoppa över en ton för att snappa luft och det är helt okej. Jag fick öva mycket för att tänka nytt där, men nu när jag har förstått lite bättre hur jag kan andas så känner jag mig så mycket friare.
Jag har ett favoritcitat från Göran Månsson ” Om man fikar mycket blir man bra på att fika och om man spelar mycket blir man bra på att spela” Så du väljer själv hur mycket du vill öva och hur bra du vill bli.
--------------------
Tänk att tvivlet på blockflöjten sedan vändes till ett liv där en flöjt alltid finns tillhands.
Och vem vet, snart kanske vi ser Lena med en blockflöjt i handen också.
/Alexandra.
Det är vitt ute, december och precis innan julhelgen då jag börjar planera för vårens serie, först ut får vi träffa Anna som i två års tid varit kurskamrat med undertecknad. Vi har studerat Folkflöjt med Göran Månsson som mentor, mestadels spelar vi där spelpipor. Anna kommer från blockflöjtsvärlden och hon är verkligen en tjej med många järn i elden.
Redan som barn började Anna spela blockflöjt efter sin storebrors noter, tidigt fyllde hon även på med egna noter i boken. Efter ett försök med fiol kom Anna till sin blockflöjtslärare Kerstin Berglund och där tog både teknik, inspiration, kunskap och olika genrer flygande fart. ”Med Kerstin fick jag spela allting” berättar Anna. Efter gymnasiet, elteleprogrammet, studerade Anna på Framnäs folkhögskola och vidare på Musikhögskolan i Piteå. Här läste Anna både Instrumenetal- och ensembleprogrammet på sång och blockflöjt. På Musikhögskolan träffade Anna sin man och kollega Martin Harborg, som även han är delaktig i familjens flöjtspel.
Nu när den här artikeln publiceras står vi inför den sista spelhelgen i Härnösand med Folkfljötskursen och terminen börjar lida mot sitt slut. Hur kommer det sig att Anna började spela spelpipa?
”Jag har alltid velat göra det, ända sen jag fick en Evertsbergspipa köpt på Hemslöjden i Örebro. Men det har ju först blivit tillgängligt för alla sedan Gunnar Stenmark började göra så det gick att köpa. Nu gör vi, jag och Martin, lite egna pipor och hoppas kunna öka upp och göra egna.
Det har varit väldigt roligt att lära känna andra som spelar och bygger spelpipor.
Och det har utvecklat hela mitt spelsätt och jag har fått mer låtar att spela. Och Göran Månsson som jag gått två år Folk Flute Academy kurser med är väldigt bra på att visa, tipsa och peppa.
Så har jag och Martin varit på flera byggkurser för Gunnar Stenmark och det har varit underbart bra och omvälvande.”
Tillsammans med pipor och blockflöjter har Anna och Martin musikgruppen SKROT. Anna berättar:
”Jag spelar och sjunger folkmusik, tidig musik, klassisk musik, elektronisk musik. Scenmusik och Cirkusmusik. Det har blivit med två olika nycirkusföreställningar av mig/SKROT och Circus by Me. "Det får bära eller brista" och "Cykelcirkus". Samt en visopera Allra käraste syster. Med nycirkus och folkmusik.”
Under våren är det fullt upp, Anna planerar att spela in 5 nya låtar till museiutställningen Sagoljud som Anna också driver. Cykelcirkusen ska utvecklas och Anna ska bli bättre på att använda Abelton (programvara) och elektronisk musik.
Jag tycker absolut att ska börja följa Annas projekt SKROT på social medier. Så spännande att få hänga med på vad som händer i musikverkstaden.
Instagram: @skrotmusik
Facebook: Skrot
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
Tveka inte att höra av dig om du har tips
och idéer för Blockflöjt Sverige!
För annons-offert gäller samma mejl.
